Den som har skrivit välskrivet om ett sorgligt öde är Christina Kellberg. Boken heter Kupongtjuven och utkom på frank förlag 2011. Christina Kellberg var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hennes bok Kupongtjuven handlar om hennes mormor, som också hette Christina, men kallades för Chris. Chris växer upp i små omständigheter i några av de norra landskapen i vårt land. Mycket ung föder hon sitt första barn, året efter det sitt andra, året efter det det tredje. Det första och det tredje barnet har samma far; det mellersta har det, och trots att Chris gifter sig med den man som är far till hennes äldsta och yngsta barn, faller det hela inte väl ut. Maken påtar sig faderskapet för mellanbarnet (som råkar vara författarens mor), men vill sedan gärna inte ha henne i huset. Flickan skickas när hon är "helt liten" till styvfaders far, bror och systrar, och där växer hon upp. Hon återser sin mor en enda gång under den tid som går från avlämnandet hos "släktingarna" till dess att hon flyttar hemifrån, och gifter sig.
Men boken handlar mest om Chris, och det med rätta. En kuvad kvinna, misshandlad av maken och utsatt för ständiga spydigheter från yngsta dottern. Andra världskriget börjar och Chris och hennes man Kalle bestämmer sig för att flytta till Stockholm, där den yngsta dottern redan bor, liksom den dotter som lämnades bort. Chris har drömmar och hon är känslig. Hon vill vara med och efter att ha kontaktat sin bortlämnade dotter börjar de umgås; dottern tillbringar en hel del tid på krogen, och Chris får vara med och gör bekantskaper med författare, diktare, poeter, journalister och folk som vill men inte kan bli något av detta. Med andra ord - Klarabohemerna.
Chris när egna skrivardrömmar, men ser förnuftigt på sina chanser. I Stockholm får hon olika påhugg, kortare anställningar, företrädesvis hos de myndigheter som handhar ransoneringskortsindustrin. För det är verkligen en industri, Sverige ligger inte i krig, men det allra mesta är ransonerat.
Mer än så berättar jag inte om handlingen, förutom att senare delen av boken handlar om författaren Christina Kellbergs barndom och hur den präglas av familjehemligheterna kring den vanryktade mormodern.
Kellberg är i botten journalist, vilket märks, dock inte på det störande sätt som så lätt händer när journalister skriver skönlitteratur. Språket är lättläst, det har bra flyt, är någon gång en smula otydligt, men framförallt inbjuder det till läsning. Helt enkelt en bra, habilt berättad historia.
lördag 23 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
En aning obekvämt
Det är ingen hemlighet att undertecknad nästan uteslutande läser för nöjes skull. Det var så mycket måste- och tvångsläsning under skol- och studietid att jag tycker att jag kan unna mig den lyxen. Måsteläsning är för övrigt något av det värsta jag vet. Men ibland kan det vara både nyttigt och givande att ta åtminstone ett litet steg utanför bekvämlighetszonen. Det tycker jag att jag gjorde när jag läste Elisabeth Hjorths Hängivelsen.
Romanen handlar om frikyrkligt uppfostrade och vuxentroende Cecilia som går en ettårig bibelskola och sedan hamnar i en frikyrkoförsamling utanför Landskrona, där ett drama mellan henne och två av församlingens "starka", Marie och Einar, vecklar ut sig. Med detta är nog sagt om handlingen.
Så var det det här med bekvämlighetszonen. Jag brukar undvika böcker som den här. De brukar kännas alldeles för trånga, klaustrofobiska. Kortfattat språk, ibland udda meningsbyggnad. Men Hängivelsen lyckades fånga mig i alla fall, trots instängdheten. Kanske hade det att göra med igenkänningsfaktorn (som jag för det mesta är ganska okänslig inför) - undertecknad växte upp (långt) ute på landet, hade frikyrkliga föräldrar, gick i söndagsskola, hade barnatro (den dog i början av tonåren, av orsaker som inte ska relateras här) - men inte bara det. En del var nog helt enkelt Hjorths språk, finkänsligt, sparsmakat, vackert på sitt sätt.
Summa summarum - det är faktiskt givande att tassa utanför bekvämlighetszonen (ibland).
Romanen handlar om frikyrkligt uppfostrade och vuxentroende Cecilia som går en ettårig bibelskola och sedan hamnar i en frikyrkoförsamling utanför Landskrona, där ett drama mellan henne och två av församlingens "starka", Marie och Einar, vecklar ut sig. Med detta är nog sagt om handlingen.
Så var det det här med bekvämlighetszonen. Jag brukar undvika böcker som den här. De brukar kännas alldeles för trånga, klaustrofobiska. Kortfattat språk, ibland udda meningsbyggnad. Men Hängivelsen lyckades fånga mig i alla fall, trots instängdheten. Kanske hade det att göra med igenkänningsfaktorn (som jag för det mesta är ganska okänslig inför) - undertecknad växte upp (långt) ute på landet, hade frikyrkliga föräldrar, gick i söndagsskola, hade barnatro (den dog i början av tonåren, av orsaker som inte ska relateras här) - men inte bara det. En del var nog helt enkelt Hjorths språk, finkänsligt, sparsmakat, vackert på sitt sätt.
Summa summarum - det är faktiskt givande att tassa utanför bekvämlighetszonen (ibland).
torsdag 11 oktober 2012
Nobelpriset i litteratur 2012
Ingen har väl missat att årets nobelpris i litteratur går till den kinesiske författaren Mo Yan. Grattis till honom! Det enda jag visste om honom var att han förekommit i förhandsspekulationerna. Efter en snabb rundkoll har jag fått reda på lite mer. Tyvärr gör det mig inte mer intresserad av att läsa hans verk. Men man vet aldrig, jag har tänkt så förut om vissa författare - inte nödvändigtvis nobelpristagare - och haft fett fel.
onsdag 10 oktober 2012
Nobelpriset
Imorgon ska det alltså vara dags - årets nobelpristagare i litteratur ska tillkännages.Visst är jag intresserad, men uppriktigt sagt struntar jag i om pristagaren är en kvinna eller man, asiat, europé, afrikan, amerikan eller australiensare. Huvudsaken för mig är att det är en person som skriver intressant och bra. Samtidigt måste jag ju säga att jag inte skulle bli ledsen om Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates, eller varför inte Amos Oz, är det namn som Peter Englund uttalar imorgon. Jag tror inte att det blir någon av dessa, men hoppas kan man ju alltid.
måndag 24 september 2012
Glädjeskutt
Ett glädjeskutt blev det när jag upptäckte att en av mina största favoritförfattare, Barbara Vine aka Ruth Rendell, kommer med en ny bok i december, The Child's Child. Av beskrivningen att döma en synnerligen intressant bok. Längtar redan.
Någon bokmässa blir det inte för mig i år heller. Mitt nuvarande hälsotillstånd tillåter inte en så lång resa och ännu mindre tillåter det timtals promenerande på mässgolv. Förhoppningsvis är det annorlunda nästa år.
Någon bokmässa blir det inte för mig i år heller. Mitt nuvarande hälsotillstånd tillåter inte en så lång resa och ännu mindre tillåter det timtals promenerande på mässgolv. Förhoppningsvis är det annorlunda nästa år.
lördag 7 juli 2012
Anne Frank
För många år sedan läste jag Anne Franks dagbok. Jag tror att jag var omkring tolv år gammal då. Kanske elva. Den gjorde starkt intryck på mig och mitt engagemang i vuxen ålder mot antisemitism kan nog åtminstone till en del härledas till denna bok. Den version som jag läste var den då tillgängliga; det har senare utkommit en annan version, där vissa sidor och stycken som strukits av Anne Franks far, också ingår. Den har jag inte läst.
Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.
Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.
I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.
Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.
Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.
I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.
lördag 30 juni 2012
Danmark er dejligt
Gretelise Holm heter en dansk journalist och författare, som efter vad jag förstår är ganska känd i sitt hemland. Nu har jag läst den första boken i hennes deckarserie om journalisten Karin Sommer, Paranoia. Sommer är 50+, journalist på en landsortstidning där hon oftast gör kriminalreportage. Man får också veta att hon några år tidigare haft ett psykiskt sammanbrott och en tid varit intagen på sjukhus.
En familjetragedi utspelar sig i den lilla staden - en man stryper sin fru, skjuter sin lille son och sedan sig själv. Åtminstone är det så det ser ut. Karin Sommer skriver om händelsen, och snart börjar det hända mystiska ting, inklusive hotfulla incidenter riktade direkt mot Sommer. Insprängda mellan kapitlen får man följa en namnlös persons funderingar - ungefär som den ökände kursiverade mördaren, med den skillnaden att de här funderingarna inte är kursiva.
Undertecknad är inte journalist, men tycker nog att skildringen av tillvaron på den lilla landsortstidningen i dessa för pappersmedia avgörande brytningstider (boken skrevs för cirka tio år sedan) är trovärdig och en stor del av bokens behållning. Holm skriver snärtigt utan att bli vårdslös. Hon verkar veta vad det handlar om.
Men någonstans i mitten tappar boken både fart och mål. Den går på tomgång, spretar, som läsare blir man något otålig. Emellertid tar den sig igen mot slutet (även om mördarens identitet vid det laget inte var någon överraskning för mig), som är riktigt ruggigt. Det finns några böcker till om Karin Sommer. Dem kommer jag nog att läsa så småningom.
En familjetragedi utspelar sig i den lilla staden - en man stryper sin fru, skjuter sin lille son och sedan sig själv. Åtminstone är det så det ser ut. Karin Sommer skriver om händelsen, och snart börjar det hända mystiska ting, inklusive hotfulla incidenter riktade direkt mot Sommer. Insprängda mellan kapitlen får man följa en namnlös persons funderingar - ungefär som den ökände kursiverade mördaren, med den skillnaden att de här funderingarna inte är kursiva.
Undertecknad är inte journalist, men tycker nog att skildringen av tillvaron på den lilla landsortstidningen i dessa för pappersmedia avgörande brytningstider (boken skrevs för cirka tio år sedan) är trovärdig och en stor del av bokens behållning. Holm skriver snärtigt utan att bli vårdslös. Hon verkar veta vad det handlar om.
Men någonstans i mitten tappar boken både fart och mål. Den går på tomgång, spretar, som läsare blir man något otålig. Emellertid tar den sig igen mot slutet (även om mördarens identitet vid det laget inte var någon överraskning för mig), som är riktigt ruggigt. Det finns några böcker till om Karin Sommer. Dem kommer jag nog att läsa så småningom.
tisdag 12 juni 2012
Ett maffigt ordflöde
Yours truly är inte särskilt aktiv som bloggare, av olika skäl, men följer ett antal bokbloggar, mest för att få inspiration och lästips. På senare tid verkar många bloggare ha läst italiensk litteratur. Sent omsider ville jag inte vara sämre, och därför plockade jag ned en bok som värmt hyllan i flera år, Färd i skugga av Mariateresa Di Lascia. Den belönades med ett av Italiens mest prestigefyllda litteraturpris, Stregapriset, 1995, dock inte till författarens glädje eftersom hon avlidit året innan, fyrtio år gammal.
Färd i skugga utspelas någonstans i Syditalien (oklart exakt var, men min gissning är Apulien), och tiden är slutet av andra världskriget och framåt. Historien berättas i jag-form, och jaget är Chiara, illegitim dotter till ortens barnmorska och en man vid namn Francesco, som går ut i kriget utan att veta att han ska bli far. Man får också bekanta sig med Francescos stora släkt, i synnerhet hans far Tripoli, hans syster Giuppina och hans faster donna Peppina Curatore (en oförglömlig romanperson). Chiaras berättarröst är minst sagt ordrik - ibland känns den som en veritabel tsunami av ord, ord, ord.
Kronologin är uppbruten, Chiaras berättarröst kan göra långa utvikningar och utvikningar till utvikningarna. Ibland är det intressant, ibland inte. Ibland berättar Chiara om sin situation och sin tillvaro i nuet, men större delen av boken handlar om hennes liv från födelsen till sjuttonårsåldern. Jag är en smula kluven till den här boken. Det är inget fel på språket, och översättningen verkar välgjord, men just det enorma ordflödet gör ibland att jag helt enkelt vill värja mig. Därtill kommer att jag har svårt att verkligen engagera mig i Chiaras historia, mestadels på grund av henne själv. Hon är lillgammal och självupptagen och boken igenom är det folk som hela tiden utbrister: "Vad du är vacker, Chiara!" "Titta så söt hon är!" "Det finns ingen vackrare flicka än Chiara!" och när det sker för femtioelfte gången känns det rätt uttjatat.
Ändå är det inte någon dålig bok eller dålig historia; slutet är (LITEN SPOILERVARNING!) hjärtskärande. Jag kommer nog att behålla den i minnet länge.
Färd i skugga utspelas någonstans i Syditalien (oklart exakt var, men min gissning är Apulien), och tiden är slutet av andra världskriget och framåt. Historien berättas i jag-form, och jaget är Chiara, illegitim dotter till ortens barnmorska och en man vid namn Francesco, som går ut i kriget utan att veta att han ska bli far. Man får också bekanta sig med Francescos stora släkt, i synnerhet hans far Tripoli, hans syster Giuppina och hans faster donna Peppina Curatore (en oförglömlig romanperson). Chiaras berättarröst är minst sagt ordrik - ibland känns den som en veritabel tsunami av ord, ord, ord.
Kronologin är uppbruten, Chiaras berättarröst kan göra långa utvikningar och utvikningar till utvikningarna. Ibland är det intressant, ibland inte. Ibland berättar Chiara om sin situation och sin tillvaro i nuet, men större delen av boken handlar om hennes liv från födelsen till sjuttonårsåldern. Jag är en smula kluven till den här boken. Det är inget fel på språket, och översättningen verkar välgjord, men just det enorma ordflödet gör ibland att jag helt enkelt vill värja mig. Därtill kommer att jag har svårt att verkligen engagera mig i Chiaras historia, mestadels på grund av henne själv. Hon är lillgammal och självupptagen och boken igenom är det folk som hela tiden utbrister: "Vad du är vacker, Chiara!" "Titta så söt hon är!" "Det finns ingen vackrare flicka än Chiara!" och när det sker för femtioelfte gången känns det rätt uttjatat.
Ändå är det inte någon dålig bok eller dålig historia; slutet är (LITEN SPOILERVARNING!) hjärtskärande. Jag kommer nog att behålla den i minnet länge.
lördag 9 juni 2012
En liten betraktelse om hälsa
Sedan drygt ett år är min fordom goda hälsa ett minne blott. Visst, det går åt rätt håll, med små, små myrsteg. Men det läkarna säger är att det kan ta två eller tre år innan jag blir återställd, om jag blir det. Det är nämligen förtidigt att avgöra om huruvida de besvär jag har kommer att försvinna eller ej.
Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.
Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).
Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.
Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.
Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!
Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.
Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).
Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.
Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.
Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!
Intressanta liv
Dags att skriva några ord om ett par biografier jag läst den senaste tiden. Eller åtminstone nästan, den ena av dem läste jag någon gång under senvintern.
Först Johan III av Lars Ericson (som numera heter Lars Ericson Wolke, och har skrivit en rad mycket bra böcker, däribland en biografi över Goebbels). Kungabiografier kan vara rätt torra, men den här får fullt godkänt, även om det finns en och annan longör i den. Min största invändning är att jag fick veta mindre om Johan III:s familj än jag hoppats. Annars ger boken en utmärkt skildring av en idag en aning bortglömde kungen, och sätter in honom i hans sammanhang på ett sätt som väl åskådliggör hans tid och förutsättningar. En sak som slog mig när jag läste den här boken var vilken enorm betydelse Finland och även nuvarande Estland och vissa områden i Ryssland tillmättes under den här tiden. Visserligen är Finland ett oundvikligt ämne när det gäller Johan III, som, eftersom han inte väntades bli kung då han hade en äldre halvbror (superkändisen Erik XIV), förlänades Finland av sin far Gustav Vasa, och bodde flera år på Åbo slott. Men det är ändå intressant att läsa om hur viktigt Finland var för Sverige, och om staden Viborg (idag i Ryssland) och dess betydelse för handel och svenskt inflytande i denna gränsregion. En intressant, välskriven och informativ bok!
För ett tag sedan läste jag Pierre Assoulines mastodontiska biografi över Georges Simenon, enkelt nog betitlad Simenon. Jag visste inte särskilt mycket om författaren Georges Simenon, utom att han skapade kommissarie Maigret. Jag utgick ifrån att han var fransman, men han var belgare, och vägrade, när frågan blev aktuell, att ansöka om såväl franskt som amerikanskt medborgarskap. Assoulines skildring är närgången utan att vara skandalhungrig. Tvärtom verkar Assouline ha blivit litet väl förtjust i sitt objekt, för han ursäktar honom ibland för mycket och med klena argument (till exempel icke-argumentet "Men ändå!") Simenon skrev flera hundra böcker och hade sjutton pseudonymer. Hans första alster publicerades när han fortfarande var tonåring. Han hade tidigt fått arbete på en konservativ tidning i Liège, den belgiska stad där han föddes och växte upp. Fortfarande mycket ung flyttade han till Frankrike, där han under en tid var en slags sekreterare åt en adelsman och bodde i ett slott (Simenons hustru fick dock inte bo där, hon inhystes annorstädes).
Ganska tidigt gjorde Simenon succé under sitt eget namn, främst med böcker om Maigret. Man får veta att han i själva verket betraktade sina böcker om denne parisiske kommissarie som mer eller mindre skräp, och att han egentligen ville skriva "seriösa" romaner. Det gjorde han också, och en del blev populära, de flesta blev uppmärksammade.
Boken är skriven i presens, vilket ofta gör språket otympligt. Och så då författarens tendens att ursäkta sitt objekts dåliga sidor. Två exempel. 1) När tyskarna invaderade Belgien (och snart därefter Frankrike) 1940 blev Simenon på något sätt indragen i insatserna för att hjälpa belgiska flyktingar. Men inte alla belgiska flyktingar, minsann. Inga judar! Dem ville han inte befatta sig med, de var inga "riktiga belgare". Assouline antyder att detta egentligen inte innebar antisemitism. Men det tycker nog jag att det gör. Sannerligen. 2) Simenons efter några år allt mer problematiska andra äktenskap. Assouline skildrar det som så att nästan allt läggs den andra hustrun till last, medan Simenon var handfallen. Så var det nog inte, och det kan man faktiskt läsa mellan raderna.
Simenon flyttade till USA efter andra världskriget, delvis på grund av kritik mot hans förhållningssätt till de nazistiska ockupanterna under kriget. Sedan flyttade han till Schweiz, där han levde till sin död. Den här boken gav mig en hel del, trots mina invändningar mot den och sättet den är skriven på. Den var intressant, uttömmande och även om författaren har en tendens att ibland skönmåla Simenon undviker han sällan att redogöra för dennes negativa sidor och handlingar (fast han, som sagt, ofta urskuldar honom med det enormt irriterande icke-argumentet "Men ändå!").
Först Johan III av Lars Ericson (som numera heter Lars Ericson Wolke, och har skrivit en rad mycket bra böcker, däribland en biografi över Goebbels). Kungabiografier kan vara rätt torra, men den här får fullt godkänt, även om det finns en och annan longör i den. Min största invändning är att jag fick veta mindre om Johan III:s familj än jag hoppats. Annars ger boken en utmärkt skildring av en idag en aning bortglömde kungen, och sätter in honom i hans sammanhang på ett sätt som väl åskådliggör hans tid och förutsättningar. En sak som slog mig när jag läste den här boken var vilken enorm betydelse Finland och även nuvarande Estland och vissa områden i Ryssland tillmättes under den här tiden. Visserligen är Finland ett oundvikligt ämne när det gäller Johan III, som, eftersom han inte väntades bli kung då han hade en äldre halvbror (superkändisen Erik XIV), förlänades Finland av sin far Gustav Vasa, och bodde flera år på Åbo slott. Men det är ändå intressant att läsa om hur viktigt Finland var för Sverige, och om staden Viborg (idag i Ryssland) och dess betydelse för handel och svenskt inflytande i denna gränsregion. En intressant, välskriven och informativ bok!
För ett tag sedan läste jag Pierre Assoulines mastodontiska biografi över Georges Simenon, enkelt nog betitlad Simenon. Jag visste inte särskilt mycket om författaren Georges Simenon, utom att han skapade kommissarie Maigret. Jag utgick ifrån att han var fransman, men han var belgare, och vägrade, när frågan blev aktuell, att ansöka om såväl franskt som amerikanskt medborgarskap. Assoulines skildring är närgången utan att vara skandalhungrig. Tvärtom verkar Assouline ha blivit litet väl förtjust i sitt objekt, för han ursäktar honom ibland för mycket och med klena argument (till exempel icke-argumentet "Men ändå!") Simenon skrev flera hundra böcker och hade sjutton pseudonymer. Hans första alster publicerades när han fortfarande var tonåring. Han hade tidigt fått arbete på en konservativ tidning i Liège, den belgiska stad där han föddes och växte upp. Fortfarande mycket ung flyttade han till Frankrike, där han under en tid var en slags sekreterare åt en adelsman och bodde i ett slott (Simenons hustru fick dock inte bo där, hon inhystes annorstädes).
Ganska tidigt gjorde Simenon succé under sitt eget namn, främst med böcker om Maigret. Man får veta att han i själva verket betraktade sina böcker om denne parisiske kommissarie som mer eller mindre skräp, och att han egentligen ville skriva "seriösa" romaner. Det gjorde han också, och en del blev populära, de flesta blev uppmärksammade.
Boken är skriven i presens, vilket ofta gör språket otympligt. Och så då författarens tendens att ursäkta sitt objekts dåliga sidor. Två exempel. 1) När tyskarna invaderade Belgien (och snart därefter Frankrike) 1940 blev Simenon på något sätt indragen i insatserna för att hjälpa belgiska flyktingar. Men inte alla belgiska flyktingar, minsann. Inga judar! Dem ville han inte befatta sig med, de var inga "riktiga belgare". Assouline antyder att detta egentligen inte innebar antisemitism. Men det tycker nog jag att det gör. Sannerligen. 2) Simenons efter några år allt mer problematiska andra äktenskap. Assouline skildrar det som så att nästan allt läggs den andra hustrun till last, medan Simenon var handfallen. Så var det nog inte, och det kan man faktiskt läsa mellan raderna.
Simenon flyttade till USA efter andra världskriget, delvis på grund av kritik mot hans förhållningssätt till de nazistiska ockupanterna under kriget. Sedan flyttade han till Schweiz, där han levde till sin död. Den här boken gav mig en hel del, trots mina invändningar mot den och sättet den är skriven på. Den var intressant, uttömmande och även om författaren har en tendens att ibland skönmåla Simenon undviker han sällan att redogöra för dennes negativa sidor och handlingar (fast han, som sagt, ofta urskuldar honom med det enormt irriterande icke-argumentet "Men ändå!").
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)